Egenmäktigt förfarande : En roman om kärlek – Lena Andersson

Ett uppsluppet 11-personersgäng firade 7-årsjubileum av bokcirkeln med en kärlekshistoria utöver det vanliga hos Rohdinarna i Älvsjö. Vi inledde med en “ångestfylld dry martini”, förtjänstfullt och skickligt blandad av Lars. Därefter följde (naturligtvis!) kyckling med gruyère-sås och grönsallad och ris. Efterrätten bestod i stracciatella-glass med cantuccini. Rökningen vid det öppna fönstret fick emellertid inte plats i den späckade diskussionen som avlöpte med följande inlägg:

OM HUGO

• Hanna: Hugo ganska neutral. Han är inget as – men kanske för snäll – säger inte nej, tydligt. Hugo är extremt konflikträdd, svarar inte. Det är bättre att ljuga än att vara ärlig och därmed riskera att såra någon.
• Emma: Hugo är osäker – vill ha Esters uppmärksamhet och gillar det (så länge hon talar om honom).
• Per: Hugo skulle kunna ha gjort det enkelt för sig genom att säga nej, tydligt. Att inte svara på hennes SMS/mejl är ohyfsat.
• Emma: Kanske Hugo har sagt nej men Ester inte har uppfattat det.
• Alla: Spekulationer kring vem Hugos karaktär är skapad ifrån. Denna sammanblandning av fiktion och verklighet är lite störande, men också kittlande.
• Egenmäktigt förfarande – är Hugo verkligen skyldig till detta brott? Tar han henne i besittning?
• Hugo – vem var han? Vill veta mer om hans perspektiv. Är Ester verkligen pålitlig berättare? Nästa bok som Krillan skall skriva kommer att handla om Hugo.

OM ESTER:

• Emma: Hon älskar mer än honom – punkt slut. Det är detta som är drivkraften i dramat.
• Krillan: Båda är egoistiska. Båda älskar sitt jobb – hon är upptagen av sina egna känslor precis som han är. Båda är icke-igenkännande – icke empatiska. Ester nästan lite autistiskt – plågsamt dålig på att fatta läget/ se den stora bilden. Hon betraktar sig själv från sidan. Intellektuellt men inte inkännande i sig själv. Endast upptagen av sin egna känslor – totalt uppslukad. Ester är förgiftad av sina känslor.
• Mariko: Jag kan förstå hennes känsla/förälskelse, men inte att det tar sådan tid att ta sig ur träsket. Hon kommer inte därifrån.
• Magnus: Man får ingen bakgrund till Ester (som eventuellt skulle kunna förklara varför hon beter sig som hon gör). Kanske lite psykologisering vore på sin plats.

OM HUGO OCH ESTER

• Kristoffer: Osäkert läge. Terror-balans. Vem skall bruka ordet “älska” först – för när man gör det hamnar man i underläge – blottar sig.
• Mariko: Kanske sexet förstörde allting (deras samtal).
• Per: Ja, som i “When Harry met Sally”.
• Magnus: Stå utanför någons hus, tonåringshistoria. Stalker-varning. Har Ester upplevt riktig förälskelse tidigare?
• I den där förälskelsefasen blir allt uppförstorat och osäkert – man övertolkar. Lars: Den fasen kan vara ganska vacker. Erika: Nej, det där är bara ångest.
• Malin: Ester blir fascinerad av Hugo på jobbmässiga grunder. De skulle bli ett fantastisk par i kulturvärlden. Ester blandar jobb och privatliv – plötsligt står allt i hennes liv på spel.
• Lousie: Både Ester och Hugo är osympatiska. Om de båda hade varit en smula sunda så hade detta aldrig hänt.
• Erika: Hoppet är det sista som lämnar människan – det finns ingen rimlighet i Hoppet – det är en extrem känsla.
• Erika: De är omaka par egentligen. Känslorna de känner i sin passion kommer inte att funka i en långsiktig relation.

Medelbetyg: 7,1

• Mariko – 6: Irriterad över antydningar kring kändisskapet i Stockholm – Augustpriset – en bok för inbördes beundran/förfasan inom kultureliten. Klappa varandra på axeln. Lite könsstereotyp. Å andra sidan – det faktum att jag blev irriterad säger något om boken.
• Jonas – 5: Lite förutsägbar. Inte så komplicerade saker egentligen – obalansen. Augustpriset – är den så bra egentligen? Skriven för kultureliten.
• Louise – 8: gillar boken. Känner igen mig i delar av boken. Språket är kompakt och sammansatt.
• Magnus 8: Efter första sidorna tar berättelsen fart. Nya dimensioner i historien. Så här brukar inte en relation visas/berättas. Kommer Esters lycka vända? Jag sveps med av Esters känslor. Skriver bra – fina miljödetaljer. Nästan en 9a.
• Krillan – 7: Ovanligt sätt att berätta en kärlekshistoria. Men man blir provocerad av Andersons (och bokens) exkluderande. Intellektuell snobbism? Lena/Ester för resonemang i abstrakta termer som man måste läsa flera gånger – hon borde ha ansträngt sig mer att kommunicera lite bättre. Jag blandar också ihop bok och författare, men så vill kanske Lena att det ska vara eftersom hon sagt att det är baserat på egna upplevelser. Beskriver känslomässigt starka situationer på ett känsloneutralt sätt.
• Malin – 8. Plågsam. Känner mest igen mig i Ester. Komplicerat språk – ibland högtravande. Plågsamt repetitiv då Ester inte tar sig ur situationen.
• Hanna – 6. Gillar kärleksromaner, även om den vara skriven på ett annorlunda sätt. Skriver på ett kyligt, analyserande sätt. Kristallklar. Kärnfull.
• Emma – 7: Lite tjatigt att Ester inte tar sig ur situationen – drar ner betyget. Titeln anspelar på den kluvenhet som boken sedan hänger sig åt: distanserad och känslosam på samma gång.
• Lars – 8: Boken har två sidor: en köttig kärlekshistoria plus en intellektualitet och ett pretentiöst högtravande. Störde mig på att det pendlade mellan dessa poler. Jag har haft två nätter med mardrömmar om boken. Jag känner igen mig i både Hugo och Ester. Mest Hugo. Men jag känner även med Ester som härbärgerar både känslor och rationalitet som plötsligt viker av 90 grader från hennes känslor. Boken har gett mig mycket.
• Erika – 9: Kargt språk kontrasterar mot känslorna. Spännande kontrast mellan kärlek som irrationell känsla – och intellektualismen. Trots att Ester är uppenbart smart upplever hon samma känslor som jag själv gjort. Jag brydde mig inte om personen Andersson eller eventuella kopplingar till verkliga personer. Annorlunda bok om ett uttjatat tema – uppfriskande. Det faktum att boken handlade om det uttjatade temat yngre kvinna och det äldre konstnärsgeniet, gjorde att boken missade 10an.
• Per 6: Oväntat tema från Lena. Tonåringssaga. Kan inte känna igen mig/förstå Ester – eller Hugo. Två osympatiska/egocentrerade människor. Båda borde ha dragit streck tidigare. Min syn på Hugo förändrades i och med kvällens diskussion: han framstår inte som den emotionella skurk jag trodde han var efter läsningen.