Komma nära – Stewe Claeson

kommanara

Den 13 oktober träffades en liten men tapper skara av Rött i Aspudden för att dinera i sann vilohemsanda (blomkålssoppa, nybakt bröd). Allt enligt upplägg från Stewe Claesons nyutkomna bok: Komma nära. Medelbetyget blev 4,4.

Så här tyckte vi om den:

Emma:
(En fyra)
Komma-nära-berättelsen är huvudgrejen, men det bli lite mycket. Stewe har läst på om miljöjuridik och vill visa resten av världen vad han lärt sig. Boken handlar om att umgänge är det som gör en till en människa, det är det som är huvudpersonens problem; han är ingen människa. Det var svårt att sätta betyg, vissa saker i boken är bra, men det är på tok för mycket miljörätt. Ibland fick man vända väldigt många blad för att det skulle glimta till. Det är ett intressant tema, men inte en bok för mig. Boken är väldigt enkel språkligt sett, känns nästan oredigerad ibland, kanske lite poetiskt, men författaren tänker på ett sätt som inte passar mig. Hade det inte varit för ett par ljusglimtar hade det mycket väl kunnat bli en etta. Funderade på om det var en bok skriven för män. Men nej, kanske inte.

Hanna:
(En sexa).
Jag började läsa boken redan i augusti, men den var ju sååå tråkig. Ingen handling, bara osammanhängande fragment. Inte intressant helt enkelt. Men de sista tjugo sidorna hände någonting. Kanske att det faktiskt började bli lite intressant i och med avsnitten där huvudpersonen samtalar med Birger och Karins S. Först där började jag inse att det kanske finns djupare meningar, filosofiska djup i boken. Jag började omvärdera vad boken handlar om, mer existentiellt tema, boken tokvände för mig, där och då. Fram till dess var den inte värd mer än en fyra, men måste en bok verkligen vara spännande för att vara bra? Nej, det blir en sex ändå.

 

Per:
(En fyra)
Vad handlar den här boken om egentligen? Är huvudpersonen en revolutionär? Som vanligt ger samtalen här i bikcikeln en annan vinkel på läsupplevelsen man haft själv. Först trodde jag att strandskyddsfrågan, moralen skulle vara huvudtemat i boken. Det å andra sidan gjorde andra halvan av boken märklig i och med att det temat i princip försvann. Om man i stället gått in i boken med en bild av att det bärande temat handlar om arbetsnarkomani så hade nog boken blivit mer begriplig. Det är mycket lösa trådar, mycket som bli hängande i luften. Språkligt tycker jag inte det var något speciellt, ingen fabuleringskonst direkt. Annars kan jag relatera till temat, arbetsnarkomani, att tappa fotfäste i livet. Men jag gillar inte upplösningen med kvinna i hans trapp. Billigt! Jag skulle inte rekommendera boken till någon annan.

Erika:
(En sexa?)
Jag tycker att boken var lättläst. Det tog inte stop någonstans. Precis som huvudpersonen i boken kände jag mig lite avtrubbad själv när jag började läsa. Kom ganska lätt in i huvudpersonens sinnesstämning, kunde identifiera mig med att vara avstängd, känna saker fysiskt utan att förstå den känslomossiga grunden till det. Det bekväma i att flyta ovanpå. Inget som upprör, inget som sticker ut, som stör. Huvudpersonen som bara vill jobba på metodiskt utan att ta hänsyn till känslomässigt klafs. Och det här med miljöjuridiken, det kan jag knappt komma ihåg.

Jag håller med om att mycket hänger löst, saker som man inte får ihop. Relationen till Fagerberg och pappan t ex? Men jag gillade ändå rörelsen i boken, att huvudpersonen gick från något meningslöst till något som var rikare. Det tycker jag gör den värd att rekommendera för andra, inte minst för att få chansen att höra om de kan bena ut alla oklarheter och lösa trådar. Jag gled som sagt igenom den här boken, men blev besviken på att man inte fick veta mer om hur det gick med honom. Jag väntade hela boken på när han skulle ”komma nära”. Tycker att en bok måste över en femma för att jag ska vilja rekommendera den, men är den värd det? Jo, sätter en sexa!

Kristoffer:
(En tvåa)
Nej, det här var ingen höjdarläsning. Jag förstår inte poängen med att skriva en bok helt utan styckesindelning, där varje kapitel bara blir ett solitt block av ord, som smälter samman allt till en trög gröt. Att skriva om en mutaffär, om att ta ansvar och bena ut sin egen eventuella skuld, är visserligen ett spännande ämne, en bra idé. Men det blir inte bra. Inget levs ut, inget blir spännande. Det känns som en historia skriven av en författare som snöat in på konsten att vara så subtil det bara är möjligt. Vad blir då kvar?

Läs SVDs recension här.

 

Köp Boken på Bokus

Köp boken på Adlibris

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.

*