Spökryttarna från Ordebec – Fred Vargas

Diskussionen och kvällen blev lika städad som boken. Deckaren benämndes med orden “myspys, puttrigt, fantasifullt och sympatisk” och liknades vid Morden i Midsumer. Som huvudperson i en deckare är Adamsberg ny och fräsch. Som Magnus sade – vi slapp läsa om en ensamstående alkoholiserad polis som lever för sitt jobb. Adamsberg är en udda figur – tankspridd, sävlig och samtidig handlingskraftig. Hanna tycker han är ovanligt omtänksam mot den äldre damen Léonore. Han tar sig tid att utreda en plågad duva. Louise tycker han lite för ofta fantiserar om den unga Linas bröst. Per noterar att Adamsberg själv begår själv brott för att rädda den mordbrandsmisstänkte unge Momo.

Efter bokens rafflande inledning där Adamsberg snabbt löser ett mord så påbörjas tre parallella historier. Första om den torterade duvan, nästa om den unge pyromanen Momo som anklagas av en rik Parisfamilj. Sedan historien om Spökryttarna och morden i det lantliga Ordebec.  Det sägs att någon i varje generation har förmågan att se Spökryttarna (som leds av satan själv och straffar de skyldiga) och i Ordebec är det advokaten Lina. Linas syn förutsäger att tre vidriga personer i byn kommer att dö. Snart mördas den första utpekade. Då ortens kommisarie Blériot avskrivs från utredningen kommer Adamsberg och hans kollegor till undsättning. Adamsberg uppskattar sina medarbetares många egenheter: Retancourt (en frodig och mångkunnig gudinna), Danglard (en nervös historiker som uppskattar goda viner) och Veyrenc (som gärna reciterar poesi för att få fram sin poäng).

Många och udda karaktärer introduceras i rask takt. Lina har två syskon varav en talar baklänges och den andra säger sig vara gjord av lera. Ordebec har en excentrisk greve som blandar sig i fallet. Ortens historia och de gamla banden mellan byborna nystas upp av den nyfikne Adamsberg medan de utpekade mördas en efter en.

Bokcirkelns medlemmar verkar uppskatta de många karaktärerna för att de är avvikande och roliga. Men vi frågar oss också om det behövs så många parallella historier eller om författaren kunde gått djupare in i en av dem och därmed djupare in i karaktärerna. Det är småroligt och händer hela tiden någonting, men det bränner aldrig till och blir riktigt spännande.

Diskussionen kretsade även kring vad som utgjorde det typiskt franska (korruption, gubbsjukan?) och vad som går hem när det gäller deckare i Frankrike. Var det inte krystat att Adamsberg måste åka till landsorten för att lösa ett fall om han är bosatt i miljonstaden Paris?

Vi läste på och fann att boken ingår i en framgångsrik serie och att de tidigare böckerna framförallt har utspelats i Paris.

Till kaffet så kom betygsdelen. Tyvärr inte så bra för Fred Vargas:

Hanna tyckte att boken var som att ta på sig en varm stickad kofta; den känns mysig och go. Kommissarien är sympatisk. Men det händer heller inte så mycket. Den är lite pratig och tråkig – inte så engagerande. Betyget blir 5 av 10.

Per som sällan läser deckare förutom på stranden tycker att dess poäng är att man skall få gå in i en annan värld, att få spänning och eskapism. En bra deckare har många olika bottnar och man fastnar i dem. Men inte här – Spökryttarna är för platt. Betyget blir 5.

Ebba läser mycket deckare och läser dem gärna parallellt. Spökryttarna hade en mycket lovande start men sen var alltid de andra böckerna mer spännande att plocka upp. Och motivet, Ebba kan inte minnas motivet till morden. Betyget blir 4.

Magnus skrattade högt ibland när han läste boken. Men tycker ändå att det var de första 120 sidorna som var bäst och sen kunde Vargas gärna skalat bort det allra mesta. Han hade hellre läst om Stewe Claesson boken. Betyget blir 5.

Louise. Jag tyckte boken var mysig och lättläst men långtråkig. Den höll inte måttet att läsas ut – men denna gång var cirkeln hos mig så jag jobbade på. Men jag uppskattade att den utspelades på franska landsbygden. Det var mycket roligt att få laga fransk mat! Betyget blir 4.

Medelbetyget blev därmed 4,6