Kan du säga schibbolet? – Marjaneh Bakhtiari
Kan du säga Schibbolet ? på sina 422 sidor blev inte den lättlästa bladvändare som bokcirkel Rött väntade sig. Det blev endast Mariko, Erika och Louise som träffades på Kungsholmen för att diskutera blattar och svennar, äta mezes och dricka rött. Men diskussionen tog fart direkt – vad var egentligen författarens budskap med boken? Är vi (och dom) alla dessa stereotyper? Vad vet man om livet i Iran och alla de ställen vi får en ”ihopbakad” story från?
Den gemensamma åsikten var att boken hade alldeles för många sidohistorier, för stort persongalleri och för många lösa situationer, där vi undrade vad de var tänkt att tillföra berättelsen. De många stereotyperna och situationskomiken gör att boken känns som ett manus till en film.
Men igenkänningsfaktorn är hög när familjens liv skildras med syskonkärlek, tonårsbråk och fäder som bara vill bli sedda. Och i längden träder Baran, Parisa, Noushin och Merdhad fram och blir egna personligheter med sina drömmar och besvikelser där de har landat i Oxie. Även om man undrar varför systrarna inte vill delta i ”sin” och familjens situation och är nyfikna på sin bakgrund framförallt efter Iranbesöket. Kanske för att dom är just tonåringar.
Nu var ju det stora ämnet inte Familjen – utan vad som krävs för att bli sedd som svensk. Och där var det irriterande att Bakhtiari inte kom med några som helst svar eller idéer (det räcker inte ens att prata perfekt svenska…). Men efter att ha läst en intervju med henne förstår vi att det är det som är meningen – hon har inga lösningar utan vill att vi skall stå med fler frågor än innan vi läste boken. Och det har hon lyckats med – vi fick en intressant diskussion. Och kommer se alla människor enkom som individer i framtiden… Nära två flaskor rött gick det åt.
Snittbetyget för Kan du säga Schibbolet? blir 5,3.
Erika satte 5 -lågt – för att boken ger ingen större läsupplevelse – den är inte så rolig och svår att fastna i. Men det som drar upp betyget är att man lär sig något av den, den har ett syfte – och man känner att författaren vill något med den. Man är tvungen att tänka på saker som man ej tagit ställning till tidigare – vad orden som ”svennar och blattar” egentligen har för betydelse.
Mariko gav betyg 5 – och tycker att det skulle gå att skala bort första och sista 50 sidorna. Men däremellan var det ganska trevlig läsning! Mariko hade hoppats på mer av boken – kanske lite fler svar ”från insidan” – men i diskussionen accepterat att det kanske inte går – att det är just individen och situationen som gör svaret.
Louise drog upp det hela med en 6:a. Och tycker att en del av sidospåren var ganska roliga (Ranas kulturexposé i parken). Att skildringen av familjen blir ett underhållande sätt att ta sig an frågan om svenskhet. Frågan kvarstår om man orkat läsa hela boken ifall det inte hade vart för bokklubbens skull…
————-
Magnus epost-kommentarer:
Meningsfullt, välskrivet, roligt. De olika relationerna mellan familje/släkt-medlemmarna är bra. Lite annorlunda med insyn i ngt inte helt känt (ni vet man är ju svenne…). Mindre bra: relativt svårt att komma in i boken – inte för att det måste vara någon som dör eller dylikt, men som i den här inledningen: en stor familj diskuterar om någon ska få åka på en resa (visserligen en nog så viktig resa och eventuellt farlig) och sen två äldre damer som gnabbas… Berättaren kunde kanske låtit oss kastas in lite mer effektivt i det hela.
Måste nog sluta skriva nu eftersom jag inte vet fortsättningen, boken kanske utvecklade sig till något alldeles oerhört eller…? Det var nog en bra bok – eller vad sa ni på mötet som läste hela? (ska jag läsa klart??)
/Magnus
————————–
Leave a Reply