Hur man botar en fanatiker och om att skriva – Amos Oz

hurmanbotarenfanatiker

Församlingen bestod denna gång av fem hängivna medlemmar (Kristoffer, Erika, Magnus “Knäet” Engström, Per och Malin) som inledningsvis slog fast att detta var den första icke-skönlitterära bok vi läst i bokcirkeln. Boken är en essä som likaväl skulle kunna ha publicerats på SvD:s kultursida som i bokform (även om Kristoffer framhärdade att just bokformen triggar oss att läsa texten på ett annat sätt än om den hade varit tryckt i en tidning). I själva verket antyds att boken är en serie föreläsningar, men läsaren får inte reda på var och när och vilken publik dessa föreläsningar haft. Sådan bakgrundsinformation skulle ha underlättat att förstå varför Oz skriver som han gör.

Innehållsmässigt ansåg de flesta deltagarna att Oz på ett förtjänstfullt sätt breddar begreppet fanatiker till att omfatta en betydligt större grupp människor än vi är vana vid. Att ett alltför hårdnackat engagemang i en sakfråga kan leda till fanatism kände till och med ett flertal igen sig (“jag blir aggressiv när jag ser folk slänga fimpar på gatan” eller “jag blir frustrerad när vissa människor inte fattar hur allvarlig miljöfrågan egentligen är”). På så vis visar Oz att fanatismens mekanismer är universella och förekommer i alla kulturer. Samtidigt skriver Oz bara om fanatiker i Isreal/Pelestina, vilket är lite paradoxalt. Bokens poäng hade blivit starkare med fler exempel utanför hans egen region.

Oz framhäver företrädesvis två motmedel mot fanatism: humor/självdistans (förmågan att kunna skratta åt sig själv) och empati (att kunna sätta sig in i den andres situation). Detta enkla budskap såg många deltagare som den tydligaste behållningen med boken. Samtidigt kan man fråga sig hur nytt eller användbart detta är. Är inte detta lika naivt som hippiesarnas “Make Love – Not War” (vilket Oz kritiserar som just för naivt)? För att bota fanatismen i ett samhälle, måste man inte se till att folk lever en drägligt trygg tillvaro i ett drägligt rättvist och fritt land, inklusive socialförsäkringssystem, sjukvård, utbildning, en fungerade och korruptionsfri rättsskipning, ett företagsklimat som gör att hårt arbete lönar sig, demokrati, en fungerande skatteuppbörd etc.? Är det i själva verket inte i avsaknaden av dessa samhällsstrukturer vi hittar fanatismens orsak och att utan dessa spelar det ingen roll hur mycket empati eller självdistans man har? Oz nämner inte ett ord om detta i boken.

I övrigt hovrade diskussionen kring Isreal/Palestina-konflikten, om vilken alla tillstod kunna alltför dåligt för att fälla omdömen  om Oz analys och lösning: tillbaka till 1967 års gränser. Kanske har han rätt, men det ges ingen motivation varför detta skulle vara lösningen. Dessutom lär sig läsaren inget nytt om de avgörande händelser som tycks ha orsakat konflikten (FN:s beslut, 1948 års krig och flyktingvåg, 1967 års krig). Här tyckte vi nog att Oz kunde spendera några fler sidor på historieskrivning för att göra boken mindre “tunn” (i dubbel bemärkelse). Till exempel, ett grundläggande tråd i Oz argumentation är att både Palestinierna och Judarna är offer för fördrivning, men läsaren ges ingen beskrivning av när och hur och varför Palestinierna fördrevs från andra arabiska länder. “Vad är egentligen en palestinier?” frågade flera av oss under läsningens gång. Här ger boken inga svar.

Politiskt ledarskap och mod var också något som cirkeldeltagarna efterlyste i regionen. En duktig politiker måste naturligtvis spegla folkets vilja, men samtidigt måste han eller hon också våga ha visioner och en “tro” om framtiden i komplexa frågor som kanske ännu inte har satt sig i folkviljan. Sådant politiskt mod blir svårt att uppbåda i en miljö med fanatiker, men som det ser ut idag måste detta ske.

Formmässigt gillade vi alla det korta formatet – att skriva långt och ordrikt är inget självändamål. Därför ter det sig ännu märkligare att vissa passager upprepar sig mellan kapitlen/föreläsningarna. Lite redaktionellt arbete had tagit bort sådana onödiga bieffekter. I övrigt tycket vissa att kapitlen var alltför lika.

Betyg:

Magnus: 6. Föredömligt kort. Ger en vision och lite historik.
Erika: 5. Budskapet om en generell fanatism som även kan omfatta mig själv (!) kommer jag att bära med mig från denna bok. Man kan vara fanatiker inom vissa domäner. Men jag hade fel förväntningar på boken och kapitlen var alltför lika.
Kristoffer: 7. Uppfriskande att bredda begreppet fanatiker. Men jag hade svårt att frigöra mig från bok-formatet, vilket påverkade mig läsning av texten.
Per: 4. Tunn historik, ingen analys av samhällsstrukturer, egentligen inget nytt. Dessutom förväntade jag mig att boken skulle vara roligare efter att ha sett Oz på Skavland.
Malin: 5. Lite svamlig. Oz slår sig inte sällan för bröstet.

Medelbetyg: 5,4

Maten som serverades kom varken från Israel eller Palestina (tyvärr!), utan från Libanon (läs hämtmat från Tabbouli):

  • Hoummos. Kikärtsröra.
  • Moussaka. Ugnsbakad aubergine I tomatsås.
  • Tarator de jez. Kycklingröra.
  • Labneh. Libanesisk kryddad yoghurt
  • Mohamara. Finmalen paprika och valnötter marinerad i olivolja,ströbröd och orientaliska kryddor
  • Pitabröd och rödvin.

Köp boken på Bokus
Köp boken på Adlibris

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*