Sputnikälskling – Haruki Murakami

SputnikalsklingSå till Haruki Murakamis Sputnikälskling. Vi var 9 personer som samlades hemma hos mig förra torsdagen för att äta Yaki Udon och diskutera japansk verklighet i dess mystiska form.

Liksom Sumire, Myu och K väljer tre olika vägar att hantera sin verklighet kunde man ana tre olika teman i hur boken summerades inför en betygsättning. De som var lite mer tveksamma till att ge boken högre betyg funderade på bokens två delar – den häftiga mer realistiska början och den mystiska sluthistorien. Två delar som var och sig var bra, men kombinationen samt transportsträckorna emellanåt, och den ojämnhet det skapar drog ned betyget. De som gav mellanbetyg (i detta fall runt 8 ) pratade mycket om bokens form. Språket beskrevs som poetiskt och vackert men samtidigt konkret. Berättelserna, uppbyggda genom scener och med cliffhangers, gör att man drivs vidare och i sig beundrar Murakami för hans skickliga sätt att berätta. Boken (Murakami) upplevs som smart – men samtidigt lätt att läsa och tillgänglig. Även om den lämnar oss lite förvirrade. De i gruppen som gav allra högst betyg (tre 9:or) summerade mer på personerna i historien. Triangeldramat dem emellan, deras ensamhet och hur de måste leva för att överleva. Att boken är häftig, historien i sig en upplevelse, och den gör att man funderar i nya banor.

De scener som diskuterades mest och som satt avtryck var Myus upplevelse i Pariserhjulet (hände det, var det en våldtäkt, eller var hon redan då två personer), Sumires brev och hennes dröm (gav det någon förklaring till hennes försvinnande), Ks klättring på berget och återvändandet till verklighetens Tokyo. Mötet med Moroten, vaktmästaren och den symboliska nyckeln. Och sista samtalet från Sumire – vad betydde det?

Sammanfattningsvis gav Per, Mariko, Malin, Ebba, Kristoffer, Christian, Lars, Karin och Louise Sputnikälskling snittbetyget 7,9.

Om ni vill lägga till kommentarer, tolkningar – samt gärna de påståenden och frågor som ställdes under diskussionen så lägg gärna med det i bloggen ( – kan någon till slut förklara drömmen om Sumires mamma och trollsländorna?). För min del vill jag tacka alla för en jättespännade diskussion – den gjorde Sputnikälskling till en mycket bättre bok!

För de som vill laga Yaki Udon är receptet för 1 portion följande;

100 g torkade Udon nudlar

100 gram strimlad biff – eller kyckling

10 cm morot, strimlad

1 dl skuren kinakål

Såsen

2 msk tomatpuré

1 tsk sesamolja

2 msk japansk soja

1 msk röd vinäger

1 msk socker

1 pressad vitlöksklyfta

1/2 tsk svartpeppar

1/2 tsk cayennepeppar

1 tsk rostade sesamfrö

Garnering – inlagd röd ingefära om ni hittar ngn

– Koka Udon nudlar al dente. Häll upp i sil och skölj i kallt vatten, låt rinna av

– Blanda ihop såsingredienserna i en skål och ställ åt sidan

– Stek köttet i en wok någon minut, lägg därefter i grönsakerna och stek ytterligare 2-3 minuter under omrörning. Lägg därefter udonnudlarna och rör ihop allt

– Häll i de stekta nudlarna på ett fat och toppa med den inlagda röda ingefäran. Jag brukar ha extra rostade sesamfrö att lägga på efterhand.

Vi ses, Louise

2 Comments on “Sputnikälskling – Haruki Murakami

  1. Jag tyckte att Ebbas analys gav en viktig nyckel till boken som jag nog hade missat när jag läste den: att Sumire hade två existenser (den svarthåriga och den vithåriga – vilka skapades i och med händelsen i Pariserhjulet) och att Sumire drevs av en längtan att återse den svarthåriga (vilken hon anade bakom den vithåriga Sumire). Murakamis tanke är väl att avgörande vägval i livet skapar parallellvärldar i vilken multipla personligheter av var och en av oss lever. Det var dit Sumire strävade – och det var dit K var för logisk/manlig/rationell för att våga ta steget in i.

    På det hela taget: en storartad läsupplevelse. Jag kommer att läsa mer av Murakami och det borde Nobelpriskommittén också göra. /Per

Leave a Reply

Your email address will not be published.

*