No och jag – Delphine de Vigan

noochjagFörsamlingen bestod i afton av Ebba, Erika, Christian, Magnus samt värdparet Per och Malin. På matbordet stod en flaska vodka, franska ostar, en färsk ärtsoppa, bröd från Petite France, fyra flaskor rött samt No & Jag av Delphine de Vigan. Ribban var därmed satt – och visst blev en höjdarkväll.

Efter en lite trevande inledning i vilken vi konstaterade att det här var en ganska enkel och rättfram berättelse, verkade församlingen  delad: ena hälften hade blivit väldigt, väldigt… berörda, medan andra hälften (företrädesvis de manliga deltagarna) tycket att boken inte gick på djupet i deras hjärta.

Alla var dock överens om att boken handlade mer om Lou och hennes familj och mamma än om No och hemlöshet. No kändes mer som en katalysator som satte igång ett skeende i familjen – och som ruckar på invanda roller – än som en huvudperson. Som en sidekick, som Christian uttryckte det. Läsaren lärde liksom inte känna No och hennes bevekelsegrunder riktigt. Någon (Per) började läsa i tron att boken skulle handla hemlöshet och varför man blir (fortsätter vara) hemlös, men där gick man bet. Kanske berodde det på att berättarjaget var begränsat till Lou och hennes 13-åriga världsbild.

Fokus låg istället främst på Lou och relationen till mamman och pappan. En överintelligent lill-gammal 13-åring med ett komplicerat förhållande till sin känslor och det sociala samspel som vanligtvis utmärker tonåringar. Kanske är det mammans inbundna sorg och kärlekslöshet som gör att Lou varken vågar svara på Lucas inviter eller gå på disco när klasskompisarna bjuder. Kanske dras hon till No och hennes värld eftersom Lou vill komma i kontakt med sina känslor igen och att ingen kan förhålla sig känslokall till hemlöshet och No. Mycket riktigt brister något i Lou när hon blir lämnad/sviken av No, men det blir också början på något nytt: hon slutar med sina Aspereger-experiment och vågar till slut kyssa Lucas. Hon har hittat hem.

Vissa ansåg dock att den avslutande Lucas-slisk-kyssen med fördel kunde ha utelämnats. Och vissa blev även irriterade på Lucas-karaktären, vilken framstod som en alltför perfekt och fläckfri tonårsflicksdröm. Christian löpte linan ut och hävdade att boken framstod som en ungdomsbok –  om än med ett språk som hade vuxenlitterära ambitioner.

Vi uppehöll oss ganska länge kring No och huruvida Lous familj kunde/borde ha gjort mer för henne – tex att uppmärksamma hennes alltmer destruktiva arbetssituation. Hade pappan eller mamman tex kommit och besökt No på jobbet, hade man markerat att man brydde sig om henne och då hade kanske de övergrepp som sedan (troligtvis) ägde rum (och Nos prostitution) kunnat undvikas. Med Erika i spetsen betonade flera deltagare att det behövs så mycket mer att rädda en hemlös än att bara erbjuda husrum. Samtidigt kan man fråga sig om No inte var bortom all räddning – hade hon kunnat orka tillbaka med aldrig så mycket stöd?

Magnus ansåg att boken började lite förutsägbart och trevande men att den växte allteftersom. I synnerhet relationen mellan Lou och hennes mamma väckte känslor, med scenen där Lou kommer hem till sin mamma som crescendo.

Sedan gick vi över till att tala om romanens språk, vilket vissa cirkeldeltagare ansåg väl speglade Lous lite lill-gamla och överintelligenta personlighet. Andra – däremot – menade att det var alltför avancerat för en 13-årings och därmed icke trovärdigt. När författarinnan till yttermera visso dröslar med kommatecken och ett flertal stavfel smugit sig sig in i texten, ja då fick Christian nog.

Betygen utföll enligt följande:

Ebba: 5
Läste boken på en dag och blev hänförd (8-9), men efter diskussionen i cirkeln började hon misstänka att boken endast var en bagatell – en episod i en familjs liv. Därav en 5a.

Christian: 4 (stark)
Ville hellre läsa Nos version av händelseförloppet i boken (jfr Doktor Glas och Gregorius). Blev inte berörd.

Erika: 8 (stabil)
Blev väldigt berörd. Stark skildring av relationen mellan Lou och hennes föräldrar. Starka och komplex känslor skildras i korta och kärnfulla scener. Gillar stilen med att blanda korta och långa satser. Vissa meningar i boken känns som citat.

Magnus: 5
Lucas är alltför stereotyp – fjantigt svärmeri. Gripande när mamman möter Lou på slutet.

Per: 5
Gillade bokens slutskede med lite överraskande vändningar. Ville veta mer om No.

Malin: 6
Känner igen mig i skildringen av dramatiska tonår – skall livet gå till höger eller vänster? De slutliga händelserna med rymningen, sveket och kyssen händer alltför snabbt. Kunde dragit ut på detta lite mer.

Medelbetyg: 5,5

/Per

Köp boken på Bokus

4 Comments on “No och jag – Delphine de Vigan

  1. Det var mig en redig sammanfattning, gott jobbat. Vilken strålande kväll/värdpar/mat/diskussion/gäng/bakiströtthet dagen efter :) TACK!

    • Gedigen, mycket bra redogörelse av mötet – härligt Per! För att inte tala om värdparets eminenta sätt att hålla i kvällen. Tack!

  2. Fyra timmars maratonbokprat är verkligen inte illa, fantastiskt trevligt som vanligt. Men vad futtigt med 5,5! Står fortfarande fast vid min 8:a och tycker ni var fler som var snåla:-) Skall slänga ett öga på den dokumentärserie som går på TV nu om hemlösa, kanske kan den kasta mer ljus på Nos bittra öde.

  3. Hej!

    Det var intressant att läsa sammandraget av er bokcirkeldiskussion om Delphine de Vigans bok “No och jag”! Det var inte lika roligt att läsa att det förekom ett flertal stavfel som störde läsningen! Är det möjligtvis någon som har noterat/markerat stavfelen och som är villig att dela med sig av dem? Det skulle vara mycket värdefullt för oss. Mejla gärna mig direkt (helen@sekwa.se), så kan vi diskutera saken. Tack på förhand!

    Med vänliga hälsningar,
    Helén Enqvist, Sekwa förlag

Leave a Reply

Your email address will not be published.

*