Kriget har inget kvinnligt ansikte – Svetlana Alexsijevitj

Den 12 april samlades vi i Aspudden hemma hos Kristoffer för en bister afton i andra världskrigets tecken. Till ackompanjemanget av tung granateld och hjärtskärande jämranden åt vi en knaper måltid på Borsjtj och piroger, medan vi diskuterade Svetlana Alexsijevitj bok Kriget har inget kvinnligt ansikte. Som vanligt gick diskussionens svallvågor höga. Såväl åsikter som betyg skiljde sig åt:

Emma
Uppfattade boken mer som en konstnärlig installation än som en roman, eftersom författaren tagit andras berättelser och satt ihop dem, visserligen till något jättebra, utan att ha skapa så mycket själv. Är det litteratur? Boken är som en kör av olika röster, men det repetitiva är inget problem. Känns som ett nytt koncept; en bok som motbevisar fördomen om att om kvinnor fick bestämma så skulle det inte bli något krig. Kvinnor är också krigare. Betyget blir en åtta.

Per
En trea.  Boken är för repetitiv, vilket gör att man alienerar sig från berättelsen, att man inte går in i den. Dessutom känns det inte som att den redovisar någon särskilt ”ny” bild av andra världskriget. För en propagandadränkt fornsovjetisk läsarkrets kanske krigets hemskheter utgör en hittills okänd bild, men inte för oss i väst. Vi har hört det förr. Den kvinnliga touchen är visserligen lite ny, men historierna är inte nya, historierna om uppoffringsmentalitet och ung naivitet. Mycket historia men lite litteratur.

Malin
Lite kluvna åsikter om boken, men den rymmer onekligen remarkabla beskrivningar. Och så häftigt att hon intervjuat så många. Hon har verkligen lyckats fånga berättelserna hos de här människorna som inte fått berätta sin historia tidigare. Författarens röst är häftigt. Och man blev ofta gråtmild, men också fascinerad av kvinnornas syn på själva kriget, och på vad som hände efter det. Intressant med männens skepsis mot kvinnor i kriget, samtidigt var männen så omhändertagande. Det blir en sjua.

Erika
Betyget blir en sexa. Det är ett imponerande projekt, det är det som gör att den får över medel. Boken öppnar onekligen ens ögon för att de sovjetiska kvinnorna hade en så stor betydelse under andra världskriget. Häftigt också med inblicken i  andan som rådde i sovjet, kulten av nationen och viljan att vara med och bidra. Berättelsen är så långt från ens egen upplevelse av hur man förhåller sig till sitt land. Som läsupplevelse var boken  ingen höjdare. Den är fragmentarisk och kanske skulle ha gjort sig bättre som en fiktiv berättelse där alla intervjuer och berättelse fått utgöra grunden. Boken berörde, men kändes mer som en redogörelse, en forskningsrapport, trots att det handlar om blod svett och tårar. Saknade en melodi i boken. Förvånad över att biten om vad som händer när de kommer hem efter kriget kom in så sent i boken.

Hanna
Var sugen på att läsa den, och det var en storslagen bok, men jag blev ändå lite besviken på vissa saker. Trodde att den skulle vara mer som en roman. Förväntade mig mer utförliga livsöden som man skulle bli gripen av. Tycker ändå att det är en viktig och unik bok. Den ger en samlad bild av kriget som man inte skulle kunna få på något annat sätt. Tycker inte att den fångade kvinnoperspektivet som jag förväntade mig, utan var mer som en beskrivning av hur det var i röda armén. Den skulle lika gärna kunnat handla om män. Får en nia (lite förvånande – församlingens anmärk.) Det var trots allt en storslagen bok!

Kristoffer
Det var otroligt att få höra hur många kvinnor som var med i kriget, och på så många olika befattningar. Ingen stor litteratur, men ett imponerande dokument. Kändes lite väl fragmentarisk, som en kortnovellbok in absurdum. Kände, som flera andra, att man fikc veta för lite om vad alla de här kvinnorna upplevde efter kriget. Att få veta lite mer om det som antyddes: Skillnaden i hur kvinnliga och manliga veteraner blev betraktade av samhället. Blir en femma.

Medelbetyg: 6,3