Sommarboken – Tove Jansson

Den ljumma augustikvällen inleddes med en fördrink utomhus – strax intill ett skärgårdsliknande Nacka-reservat (utanför Magnus lägenhet). Alla var överens om att detta vara en lite annorlunda bok, såtillvida att den inte berörde etnicitet, genus, integration, globalisering och de andra stora samhällsfrågor som vi ofta diskuterar i Rött och som vi möter i media. Sommarbokens ö är som en avskild bubbla som inte släpper in den stora världen – en slags avskildhet och munk-tillvaro som är sällsynt i dagens samhälle (och i våra medelklass-vardagsliv). Nära naturen men ändå en relativ trygg miljö där karaktärerna får tid att tänka, känna och prata. Skärgården är ju egentligen en fantastisk miljö för den här typen av avskildhet – och som ligger helt inpå knuten för oss Stockholmare. Och som vi inte sett skildrad i någon tidigare Rött-bok.

Väl inomhus, bjöd Magnus på ångkokta musslor i en saftig saffranssoppa och därtill vitt vin. En värdig skärgårdsanrättning!

Erika berättade att hon läst boken minst tre gånger varav den första gången när hon var 10 år. Upptäcker nya saker i boken varje gång. Hannas ingång till boken var av en lite annan karaktär: Sedan hon under året högläst ett antal Tove Jansson-böcker för sin 7-åriga dotter, antog hon att Sommarboken även den var en barnbok och började högläsa den för sin dotter – som tyckte om den (t.ex. farmors utbrott)!! Detta gränsland mellan vuxen- och barn-litteratur verkar vara ett kännetecken på många av Janssons böcker.

Annars talade vi mycket om relationen mellan farmodern och Sophia. I farmoderns ålder har all kulturell fernissa fallit av och de kan vara skamlöst ärliga med och vresiga mot varandra (”Tyst, annars kräks jag på dig!”) – vilket öppnar upp samtalsrummet mellan dem. Farmodern vågar regrediera tillbaka till barndomen och hamnar därmed på samma nivå som Sophia (det fanns lite olika bud i gruppen på Sophias ålder). De har också tid – tid att göra ingenting (speciellt som pappan inte verkar lägga sig i Sophias sommarliv). Idag är det sällsynt med den typen av bara-vara-relation över generationsgränserna. Men även om det inte händer så mycket har varje berättelse har en knorr och ett filosofiskt djup (t.ex. episoden med katten). Och det är detta som skapar den där speciella stämningen i boken.

Pappan är antingen frånvarande eller projektledare – symboliserar den vuxna världen (de som bestämmer). Lite löjeväckande (Plastkorven). Även om det antagligen är han som sköter vardagsbestyren i deras ö-tillvaro omnämns detta inte alls.

Illustrationerna passar. Bortvända ansikten – man får själv göra sig en bild av karaktärerna. Blir på så vis ganska magiska.

Betyg:

• Emma 10:  För känslan, kärleken mellan Sophia/Farmor. Lyckats med texten. Kondensat – koncentrat. Lagom lång. Kommer att läsa den igen.
• Malin 9: Lite startsträcka, men sen kom man in den. Avskildhet.
• Hanna 7: Läste boken med barnets perspektiv – högläsning för min dotter. Sedan läste jag vissa delar igen – med vuxen-perspektivet. Mumin kan ju också ses som en vuxenbok.
• Magnus 10: Det är en god bok. Läste den parallellt med en deckare – som inte lämnade några djupare spår. Stämningen, språket och små-berättelserna.
• Erika 10: Detta är ett sätt att skriva en 10a. Kan inte komma på någon anledning till att ge den ett lägre betyg. Unikt: relation mellan barn-åldringar. Rättfram och äkta.
• Per 9: Ingen kan bli arg eller upprörd av den här boken. Det finns inga onda karaktärer, men ändå blir den inte kliché-artig. Enkla ramberättelser med ett existentiellt djup. Unik miljö och relation.

Slutbetyg: 9,2 – vilket gör Sommarboken till den bästa boken i Rötts snart 8-åriga historia. Grattis Tove Jansson!