The thing around your neck – Chimamanda Ngozi Adichie

the thing around your neck - chimamanda ngozi adichie

Eftersom kvällens diskussionsföremål var svårtillgänglig på svenska hade Ebba instruerat oss att läsa på engelska – åtminstone de sex första novellerna. Ett kärt återseende med Marikos och Jonas hus och kök fick oss att gå igång på alla intressanta dimensioner av Adiches berättelser. (Som vanligt?) kretsade sig de inledande diskussionerna (vid nöt- och snacks-skålen) kring etnicitet, upplevt främmandeskap bland immigranter och hur lite vi egentligen vet om andra kulturer. När kommer vi att känna oss lika befryndade med den Nigerianska kulturen som den amerikanska?

När apelsinkycklingen och melonsalladen kom på bordet – och därtill vin – kände sig Malin föranledd att ta upp bokens viktigaste tema: hur Nigerianska kvinnors frihet beskärs/förtrycks. Kan inte vara ärliga – måste upprätthålla fasaden. Malin tolkade tex slutet av novellen Imitation som om kvinnan aldrig kommer att nå tillbaka till sitt Nigeria utan alltid tvingas vara kvar i USA (och i sin makes otrohet). Andra bordet var dock inte lika säkra på detta utan tyckte tvärtom att slutkommentaren “There is nothing left to talk about” signalerade att hon nu tagit kommandot i äktenskapet. Erika: var väninnan verkligen pålitlig? Kristoffer: Kanske var det av statusskäl – inte otrohet – som maken inte ville/kunde flytta till USA (”Big Men”).

Ebba konstaterade att de flesta berättelser hade en kvinnlig berättare och ett dito perspektiv – helt i motsats till förra boken Gentlemen. Samma grundkänsla i alla noveller – förutom den sista. Per konstaterade att lesbisk kärlek återkom i några av novellerna, men överlag tyckte Lars att kärlek generellt var förvånansvärt frånvarande i boken.

Andra teman som återkom rörde Nigerias etniska konflikter (Ghosts) och samhällssystem (inkl korruption) (Cell one).

Kristoffer: skall en novellsamlingen ha ett tema? Skall noveller i en samling vara splittrade eller hänga ihop?

Sedan gled vi in på immigrantens upplevelse av sitt nya land. Både Mariko och Emma – som både är immigranter i Sverige dock av helt andra skäl – hade svårt att känna igen sig i de Nigerinska kvinnornas situation i USA. Ebba: för att tolerera främmande traditioner bland immigranter så måste kanske vi älska/känna till våra egna traditioner. När vi har en egen plattform kan vi ta mot andras.

Per: Det faktum att bokens immigranter känner sig så desillusionerade över livet i USA har kanske att göra med att de nästan alla tillhörde den Nigerianska överklassen (på samma sätt som karaktärerna i En Halv gul sol). Då har man kanske råd att känna sig olycklig och längta tillbaka till sitt privilegierade liv i hemlandet. Krillan: Skildrar boken nyrikas alienation inför sin egen nyfunna rikedom? Rikedom blir bara en fasad – de blir inte bekväma.

BETYG

  • Krillan: 5. Är boken bra/dålig i sig – eller är det omständigheterna kring min läsning så spelar in på min upplevelse (jag var lite trött när jag läste på kvällarna). Visserligen välskrivna noveller – fångade detaljer på ett bra sätt. Men vad var grejen? Jag försökte förgäves hitta “hooken” – en twist. I Alice Munros noveller kastas man in i en dramatisk situation – en liten bisats öppnar upp en avgrund. I denna bok – däremot – är det mer alldagliga situationer. Adiches berättelser vände aldrig som hos Munro.
  • Lars: 6. Läst 6 första novellerna. Noveller passar mig men jag försökte – förgäves – hitta en röd tråd (förutom möjligen samhällskritik). Detta drog ner betyget. I On Monday of last week glimmade det till (av lesbisk kärlek). Också intressant att läsa om en främmande kultur. Dock lite repetitivt. Saknas något.
  • Malin: 6. Väldigt tagen i början – miljöer, tankar. Men sen grymt trött på att kvinnorna inte hade så många frihetsgrader. Jag vill läsa fler av hennes böcker.
  • Emma: 5. Plus: exotiskt. Språket fungerar. Men saknar något – lite förutsägbart. Ingen twist. Lila hibiskus är avgjort bättre. Boken lyfte i och med 7e novellen. De första inga överraskningar.
  • Mariko: 6. Kvällens diskussion har inte påverkat mitt intryck av boken – vilket är ovanligt. Besvärligt att läsa denna bok. Jag störde mig på det stundtals märklig tilltalet i boken – framför allt i titelnovellen (“You thought everybody in America had a car and a gun..”). Beröringen kom inte hela vägen.
  • Per 5. Samma stämning i alla noveller, trots att det är olika karaktärer. Dvs ett slags mellanting mellan Munros För mycket lycka och Jonas Karlssons Det andra målet. Saknar också vändningar. Efter att ha läst En halv gul sol, var nog noveller A private Experience favoritberättelsen.
  • Ebba: 9. Novellsamlingar är inte min grej – detta var den enda som var tunn av denna författarinna. Men jag blev helt tagen av språket. Hon gör något som jag inte förstår, men hon ger ändå en känsla (på liknande sätt som Lars Lerins målningar). Tagen av språket. Första noveller är bara 20 sidor – men jag har ändå det i mig. Förstår avsaknaden av twist, men det stör mig inte.
  • Erika: 8. Man lär sig något nytt, men det är mer än så. Alla noveller är en del av samma universum. Visserligen egna berättelser, men det känns som olika sätt att beskriva samma sak (könsroller, Nigerias samhällssystem – den moderna Nigerianska människan). Lite repetitivt, men sugen på att läsa mer – för att komma i hennes stämning igen. Drar ner betyget: saknar distans – allt känns så allvarligt. Om man skall komma tillbaka till denna författare kravs lite humor/distans (jfr. Claire Castillon).

Medelbetyg: 6,25

Köp Boken på Bokus

Köp boken på Adlibris

Leave a Reply

Your email address will not be published.

*