Norrtullsligan – Elin Wägner
Så samlades vi för första gången 2014 i bokcirkel rött, denna gång representerad av Per, Magnus, Lars, Jonas och Erika. Denna unika sammansättning balanserades av en utomstående, nämligen Petra som var inbjuden för att presentera förslaget på läsning till nästa cirkel.
På cirkeln avhandlades Elin Wägners Norrtullsligan från 1908, ett antal texter som från början publicerades som följetong i Dagens Nyheter. Till pratet inmundigades kalvstek och mandelformar, som Peggy och Baby äter i en scen i boken på Hushållsskolan.
Magnus (7) blev positivt överraskad av boken som var kvick och oväntat rolig. Elin vrider och vänder på språket på ett nästan modernt sätt. Fascinerande att texten faktiskt är skriven vid den tid den utspelar sig, för över hundra år sedan. Saknar möjligen lite mer tråd, struktur och handling.
Jonas (8) tyckte boken var väldigt intressant som historisk skildring, framför allt skildringen av kvinnornas situation som han inte visste något om. Kul att läsa!
Lars (7) gillade snärten i formuleringarna, tyckte att boken var roligt skriven. Att den är skriven för hundra år sedan bidrar till det positiva intrycket, dels för hur den är skriven, dels för att den just är samtida med tiden som skildras. Hade velat ha mer, mer miljöbeskrivningar och utbroderingar.
Per (8) höll med Lars om att den var lite kort, boken hade gärna kunnat vara 100 sidor längre, man vill veta mer. Gillar man historia är boken en guldgruva. Gillade också den rappa stilen vilken känns betydligt mer modern än närapå samtida August Strindberg. Tyckte om att boken skildrade fyra kvinnoöden som tog lika många riktningar och upplevde att det var gänget och deras sätt att hantera sin vardag som utgjorde den röda tråden.
Erika (9) höll med alla tidigare talare vad gäller både språket, det historiska, kvinnornas situation och att den väckte nyfikenhet på den tiden. Höll också med om att den inte har någon jättetydlig story men att det lätt kan förlåtas när man har i åtanke att det först var en följetong som kanske inte hade någon tydlig stopptid. Tänker på Charles Dickens och hans socialreportage, Wägner lyckas få med så många teman på så få sidor utan att det för ett ögonblick känns för mycket.