Samlade dikter 1954-1996 – Tomas Tranströmer
Ojämnt glittrande våg
lirkar sig fram genom musiken på bussen, på tunnelbanan.
Dikterna sätter sig tillrätta på sätet intill
men berör bara läpparna och munnen,
inte huvudet, inte bröstet, inte magen.
Kejsarens nya kläder har fått ett nytt tyg,
bland Pickwickklubbens och grekiska poeters obskyra gäng
Stordatorn rabblar upp data utan sammanhang: Magnus-8 Erika-4 Lars-5 Malin-7 Per-4 Jonas-5
Men ändå: språket dallrar över flygplatsens sommarslätt
naglar fast tiden
som skalbaggar i en samling
så att man kan studera den, vrida och vända på den.
Stadsdelar utan liv
får liv.
Kåldolmar.
Jag tror det bor en liten Tranströmer i dig…
Men det är ju en helt fantastisk beskrivning av kvällens diskussion! Noterar de fantasifulla metaforerna:-)