Flickan från tjugotalet – Sophie Kinsella
Chiclit och Rött blev en skön, trevlig, vänlig, mjuk ( och kanske mjäkig) kombination. Till den serverades bubbel och soppa, snittar och paj hos Louise på Kungsholmen.
Japp – Flickan från 20-talet var lätt och underhållande. Inga svåra förhållanden och utan tung eftersmak (men fräsch som en nyserverad gin & tonic). Och ingen kommer läsa den igen. Men, som konstaterades, vad är det för fel på det?
Det fanns olika mening huruvida man kan identifiera sig med xx (och här har jag redan glömt huvudpersonens namn) – hon är ingen hjältinna utan en vanlig tjej, med vanliga föräldrar och lever i en vardag. Men samtidigt är hennes problem och glättiga sätt så främmande. Som Ebba sa – det liknar en askungesaga. Är det delvis chiclit som koncept? Vi diskuterade den nischade målgruppen, omslaget, hur man väljer att sälja boken. Att tjejer gett den riktigt höga läsarrecensioner – och att killar lika gärna kunde vara målgrupp.
Snittet blev relativt högt – 6,2!
Erika gav boken en 5:a med motivering att den är underhållande, har ett driv och ett lyckligt och fint slut. Det som bland annat drar ned betyget är att den är överdrivet flamsig och språket som inte ger någonting.
Magnus gav 5 med ett +. Den är lättsam, positiv och gör ingen illa. Det som är negativt, förutom omslaget, är det glättiga tonläget, som en scoutcampbok för kvinnor (Magnus skulle kunna läsa den igen mot ersättning…)
Louise – 7 för att den var just vad som förväntades – glad, rolig och lätt att ta upp på kvällarna (och lyckades ta med mig i Rött för hösten igen – ett stort plus). Hade föredragit en mer sannolik historia.
Ebba – 7 i betyg, kanske framförallt för den har passat bra in i livet just nu – den var aldrig tråkig och gav styrka och paus i en tuff vardag. Spöket gör att den ändå bryter någon gräns.
Lars gav boken en 7:a – och har tagit sig tid att läsa långsamt för det har varit en trevligt med roliga, filmiska scener, romantik och fint om den äldre generationen. Även om den inte bjöd på stor litterär höjd.
Vi var alla överens om att spöket Sadie var twisten som lyfte boken. Och en personlighet man kunde sakna.
Tranströmer dök upp som en motpol, skall detta ge Rött tyngd och eftersmak?
Leave a Reply